Igår tog jag bussen till min hemstad Linköping, men inte för att hälsa på familjen den här gången utan för att bege mig till HG.
Hg är ett ställe för studenter i Lkpg som alltid har haft en tendens att boka bra spelningar. Jag har många minnen från Hg både nyktra och i onyktert tillstånd. Alla dem kalla kvällar man stått där i kön och ljög om att man var student fast man bara var 18 år. Eller raggade upp en student i ledet och bad om att bli insläppt fast man egentligen inte var välkommen där. Det funkade alltid, på något sätt.
Nåväl, igår kom jag in utan några som helst problem och det var inte min ålder, nej pyttsan folk tror oftast jag är 17 år och får ständigt dra upp mitt leg med en lätt suck. Fast nu tycker jag det är rätt kul, det bästa är när jag träffar nytt folk och se deras reaktioner när jag säger hur gammal jag är. Ha!
Igår kom det underbara kanadensiska bandet Do make say think till Hg. Det var inget snack om saken, jag måste dit. Det är ett av mina favoritband som jag aldrig haft chansen att se förut. Men nu hade jag, och vilken konsert sen! Herrejävlar säger jag bara! Inte nog med att se Do make, fick jag en intervju med bandet och min kära Michelle fotade dem. Intervjun kommer du både kunna höra, och läsa på synkop på onsdag nästa vecka alltså, www.synkop.com
Charles Spearin är för stunden min favorit, om du inte hört honom. Do it! Han är den grymmaste gitarristen jag vet.
När jag tänker tillbaka på min barndom, är jag rätt tacksam över att jag växte upp under 80-talets TV-utbud. I dag är alla barnprogram sådär snyggt gjorda och nästan lite för perfekta eller på tok för röriga (eller är det jag som blivit gammal). Näe, skulle inte tro det.
Jag växte upp med en man som målade med filmjölk, trasiga dockor, en kille som gick på en linje och en massa mer. Men det programmet jag gillade mest var nog en tjej som lärde en att skrämmas.
Jo, Ika i rutan! Jag var lite rädd för henne när jag var liten. Fast att jag var lite rädd så var det ändå min starka favorit.
Introt tycker jag präglas av en konstnärlig ådra och väcker en spänning i och med musiken. Riktigt snyggt gjort, sen var ju även Ika väldigt söt. Jag förstår verkligen varför Ika var min favorit som liten.
I sommras såg jag Fever Ray på Way out west och blev totalt såld av hennes sprakande show. Det var helt galet vackert.
Något annat som också är galet bra är danska Martin de Thurrahs musikvideor. Han har tidigare jobbat med Kanye West, Mew och Röyksopp för att bara nämna några. Vad jag uppskattar med Martin de Thurrahs filmer är att varje klipp, varje bild skulle lika gärna kunna vara en stillbild. Hans fototänk är så genomtänkt och otäckt tajt. Han rör kameran hela tiden i samma rörelse som han för historien framåt. Jag kan titta på den här musikvideon hur många gånger som helst, bara för att fotot är så snyggt!
Samarbetet med Fever Ray får ni se här.
http://www.vimeo.com/3108686
http://video.google.com/videoplay?docid=-2842562415450593499
En av New Yorks hetaste fotografer just nu är Ryan Mcganley. Redan som 24 åring utsågs han till vara en av USA:s kanske mest framgångsrika fotografer.
Hans CV väger blytungt och nu har han även gett sig på att filma.
Våren 2008 släppte bandet Sigur Ros deras femte fulländare som hyllades av recensenterna.
Till den första singeln som släpptes ”Gobbledigook” var det inte mindre än Ryan själv som gjorde musikvideon. Samarbetet mellan Sigur Ros och Ryan är för mig klockrent. När jag lyssnar på Sigur Ros är det precis Ryans bilder jag ser framför mig.
I dag är annars formatet musikvideo utdött, men det gläder mig när det väl dyker upp någon som fortfarande satsar på det. Det är sorgligt tycker jag eftersom jag älskar formen med bild och musik i ett. Framförallt när det är en bra låt och snyggt foto som i det här fallet.
Musikvideon ”Gobbledigook” stängdes av på MTV för att det var för mycket naket i den ansåg dem. Skrattretande att just MTV av alla tog detta beslut. Där visas det ju varken inzoomade skakande rumpor eller bröst. MTV består väl sorgligt nog av rätt många sexistiska videor och Gobbledigook hör inte till den kategorin.
Nej, den hör snarare till ett konstverk, ett konstverk av Ryan Mcganley.